Exposure

Fick frågan av en polare idag - Varför skulle man inte vilja berättra om sin diagnos för sina närstående etc.? (Parafras :P)
 
Bra fråga, fast bara om man aldrig fått känna på vår gode vän stigma
 
När jag precis fått min diagnos var det en sån lättnad att jag började berätta för både kreti och pleti om den. I början var det verkligen något jag ville, och som jag kämpade för. Idag är det däremot en helt annan historia
 
ADHD är något som jag knappt själv förstår mig på, och forskningen är tyvärr väldigt substanslös på många fronter, så att förvänta sig att någon som inte ens är insatt i att förstå och vara rättvis mot en är väldigt mycket en utopi i dagens läge
 
Många har tyvärr inställningen att ADHD är någon form av modern åkomma som egentligen bara grundar sig i människans lathet, och problemet träder fort in när fel personer får reda på ens diagnos. Det visar sig sällan i form av en konfrontation, utan mest bara att personer sakteligen försvinner från ens radar, eller börjar kontrollera och kritisera det man gör. 
 
Tänk er noga för innan ni berättar för personer ni inte litar på till 100%, för samma sekund ni berättat går det aldrig att ta tillbaka, och visst, dom flesta jag berättat för har varit sjysta och omtänksamma, men sen har vi ett par som inte tagit det så bra. Börjat snacka skit bakom ryggen på en, slutat svara i telefonen eller varför inte bara rakt av ge en helt grundlös kritik på utvecklingssamtal på ett vanligt jobb?
 
Tänk er för, och sov på saken så kommer det säkert inte bli så för er. Jag menar bara att det finns ett stigma, och för en person som redan har det svårt är det helt orimligt att behöva belastas av samhällets irrelevanta krav för normer. 
 
Lycka till, och fridens liljor på er :D
 
 

Reaching Out

Tjo flöjt på er alla härligheter!
 
Idag har jag funderat mycket på skillnaden mellan sjukvård och friskvård, och för några minuter sen kom jag på att det ligger väldigt nära något jag tänkt blogga om. 
 
Vart går gränsen mellan att ha en tendens till ADHD och en situation där du tveklöst behöver hjälp? För min del var det aldrig uppenbart. Jag hade både bra och dåliga dagar, men framåt slutet hade liksom energin och orken att kompensera tagit slut, och jag tvingades inse att jag kanske inte fungerade fullt så väl som jag borde. Idag önskar jag att skulle ha bett om hjälp flera år innan. Brände många broar och möjligher som jag verkligen hade uppskattat idag...
 
Läser du detta finns det en klar chans att du tror/vet att antingen du eller någon nära kan ligga i riskzonen.
 
Fungerar livet inte som det borde?
Har du svårt att hålla ordning?
Klarar du inte av att följa dina rutiner och uppfylla krav utifrån?
Kommer du konstant sent?
Har du en smygande känsla att om ditt liv fortsätter som det gör nu så kommer du inte orka mycket mer?
Går du omkring och tänker att om jag bara lyckas med det här, så kommer mitt liv bli enkelt?
 
Känner du igen dig i något av detta så gör mig en stor tjänst och sök hjälp! Att ringa psykiatrin borde inte kännas svårare än att ringa vårdcentralen, eller lämna in bilen på verkstan för den delen.
 
Vad skadar det att gå några gånger för att om inte annat utesluta eventuella diagnoser? 
 
Vad är det som hindrar dig? 
 
Är du rädd att någon ska få reda på att du går dit? Säg bara att du ska till läkaren, och om någon gränslös människa frågar varför så säger du bara att du ska till gynekologen eller proktologen så ska du se att du aldrig mer får några frågor. Ingen vill veta vad som händer i ditt underliv eller din röv, och ingen kommer hindra dig från att gå dit. Simple as that ;)
 
Du hittar enklast en mottagning genom att boka tid på vårdcentralen som sen remitterar dig vidare, eller ring vårdupplysningen på 1177 för att direkt kontakta psykiatrin. Tusentals personer är regelbundet på psykiatrin, och ingen inom vården kommer titta snett på dig för att du söker hjälp. Just do it!
 
There's a difference between surviving, and thriving.
 
Lycka till, och fridens liljor på dig! <3
 
 

Dependence

Nu gick mina hörlurar sönder,

vafan?

#sadnessismydestiny 

Många skulle nog inte förstå varför, men jag är knasig på så sätt att jag är väldigt ljudkänslig. Att kunna dränka ut skramlade porslin och skrikande figurer på tuben är ibland viktigare för mig än vad jag vågar erkänna. 

Men nu gör jag det, till alla våras glädje! 

Fridens liljor! :)