När jag fick min diagnos, eller snarare när jag påbörjade utredningen så letade jag febrilt efter lösningar, behandlingar, mediciner och tips för att negera min ADHD

Idag vet jag bättre, men enbart för att jag gått igenom VARENDA JÄVLA video och guide på nätet. Slutsatsen jag kunnat dra, är att symptomen är för djupt in för att nås utifrån, och mot dessa är det tyvärr endast medicin som fungerat för mig. Allt annat har varit förnekelse eller extremt dåliga kompromisser.

Nu förmedlade jag precis de dåliga sidorna först för att ha det avklarat. Nu kommer vi till allt som inte är i rakt nedstigande led relaterat till ADHD, utan till allt man skapat för att må så bra som möjligt. Pratar naturligtvis om försvarsmekanismer i form av vanor, beteenden, rutiner(or lack thereof) och respons, både positiv och negativ, som svar på krav och förväntningar från alla, inklussive en själv.

Förståelse och självinsikt - Först var jag tvungen att förstå vad funktionsnedsättningen faktiskt berodde på. Allt med dopamin, noradrenalin och hur det påverkar vakenhet, behovstrappan och ger oss dåliga förutsättningar för många obligatoriska uppgifter. Utan detta gick det inte att veta vad som var en normal persons problem, och vad som var specifikt.  

Etablera en baslinje – För att öht kunna förändras behövde jag komma tillfreds med en enkel slutsats. Jag behövde inse att jag inte alltid var störst, bäst och vackrast. Många vill gärna få det till att ADHD är en superkraft, men det är det verkligen inte. Svart på vitt har det ställt till med många magnituder av fler problem, än vad det gett mig fördelar.

Jag behövde bli bekväm med att jag inte kan använda någon annan än mig själv som måttstock, vilket också blivit min lösning till att sluta sluta skuldbelägga min omgivning för mina misslyckanden. Min mor och far har alltid mantrat ”Man är sin egen lyckas smed” och ”´Livet är vad man gör det till”, vilket var något bland det värsta jag visste, fram tills jag verkligen förstod innebörden. Det betyder inte att livet alltid kommer vara slitsamt, och att man får acceptera en jobbig tillvaro, utan att för att kunna bli nöjd och tillfreds måste man bygga sin egen tillvaro, och inte förlita sig på att någon annan kommer göra det åt en. En subtil skillnad, men för mig var den väldigt omvälvande.

Älska problemlösning – Nu kommer vi till den svåraste punkten. Att faktiskt stå ansikte mot ansikte med sina problem är inte kul någonstans, och jag säger inte att det är lätt, MEN, det är jävligt mycket värt i längden.

Tekniken jag har är att när jag nu ställs inför ett problem, och slutit ögonen, vänt om till fosterställning, så bryr jag mig inte om problemet i sig utan iaktar min respons och ställer tre frågor – Varför mår jag dåligt? Vad behövs göras för att lösa det? Hur lång tid tar det?

Även fast orden i sig inte är särskilt kraftfulla så får det min hjärna att börja komma till slutsatsen att jag snabbare mår bra av att lösa problemet, än att ignorera det. Svårt så in i helvete är det till en början, men det blir tillslut en rutin, och nu använder jag det på allt från att behöva gå upp ur sängen, till att ringa ett jobbigt samtal eller varför inte motivera sig till att hämta mobilladdaren innan telefon dör? ;)

Give a man a fish and you feed him for a day; teach a man to fish and you feed him for a lifetime.

Sammanfattningsvis så har detta hjälpt mig ta mig igenom min första termin på KTH, gå ner I vikt hälsosamt, vårda mina relationer och till sist känna mig någorlunda tillfreds med mig själv. Det är fyra saker jag ALDRIG lyckats med tidigare.

Det enda jag bränt mer än tid och tålamod är broar, och tillslut sitter man själv och undrar vem fan man nu ska skylla på? Om detta äntligen får tillhöra mitt förflutna så kommer jag vara den lyckligaste människan på planeten.

Tack för att ni finns, det är verkligen till alla våras nöje! =)

Fridens liljor!