Fick frågan av en polare idag - Varför skulle man inte vilja berättra om sin diagnos för sina närstående etc.? (Parafras :P)

 

Bra fråga, fast bara om man aldrig fått känna på vår gode vän stigma. 

 

När jag precis fått min diagnos var det en sån lättnad att jag började berätta för både kreti och pleti om den. I början var det verkligen något jag ville, och som jag kämpade för. Idag är det däremot en helt annan historia. 

 

ADHD är något som jag knappt själv förstår mig på, och forskningen är tyvärr väldigt substanslös på många fronter, så att förvänta sig att någon som inte ens är insatt i att förstå och vara rättvis mot en är väldigt mycket en utopi i dagens läge. 

 

Många har tyvärr inställningen att ADHD är någon form av modern åkomma som egentligen bara grundar sig i människans lathet, och problemet träder fort in när fel personer får reda på ens diagnos. Det visar sig sällan i form av en konfrontation, utan mest bara att personer sakteligen försvinner från ens radar, eller börjar kontrollera och kritisera det man gör. 

 

Tänk er noga för innan ni berättar för personer ni inte litar på till 100%, för samma sekund ni berättat går det aldrig att ta tillbaka, och visst, dom flesta jag berättat för har varit sjysta och omtänksamma, men sen har vi ett par som inte tagit det så bra. Börjat snacka skit bakom ryggen på en, slutat svara i telefonen eller varför inte bara rakt av ge en helt grundlös kritik på utvecklingssamtal på ett vanligt jobb?

 

Tänk er för, och sov på saken så kommer det säkert inte bli så för er. Jag menar bara att det finns ett stigma, och för en person som redan har det svårt är det helt orimligt att behöva belastas av samhällets irrelevanta krav för normer.